Sverige pumpade ut hundratals miljarder kronor i krishjälp under pandemin. Korttidspermitteringar, omställningsstöd, hyresstöd och sänkta arbetsgivaravgifter – listan på åtgärder var lång. Men nu när dammet lagt sig är det dags att ställa den obehagliga frågan: vad fick vi egentligen för pengarna, och vad hade kunnat göras annorlunda?
Den totala notan – siffror som imponerar
Riksrevisionen och Ekonomistyrningsverket har båda granskat stödpaketen i efterhand. Totalt uppgick de statliga stödåtgärderna under 2020–2021 till uppskattningsvis 300–400 miljarder kronor, beroende på hur man räknar och vilka åtgärder man inkluderar. Det är en summa som överstiger hela försvarsbudgeten för flera år framåt.
Det enskilt dyraste stödet var korttidspermitteringarna, som under sin topp kostade staten drygt 35 miljarder kronor. Omställningsstödet – riktat till företag med kraftigt fallande omsättning – uppgick till ytterligare tiotals miljarder. Därtill kom kommuners och regioners ersättningar, stöd till kultursektorn, utbildningsinsatser och låneprogrammen via Almi och Tillväxtverket.
Kortsiktig nytta: jobben räddades – men till vilket pris?
Den mest uppenbara effekten av stödpaketen var att Sverige slapp den massarbetslöshet som drabbade länder utan liknande system. Korttidspermitteringarna höll uppskattningsvis 150 000–200 000 anställda kvar på sina arbetsplatser under 2020. Utan stödet hade sannolikt fler företag gått i konkurs och fler människor hamnat i långtidsarbetslöshet.
På kort sikt fungerade det. Ekonomin fick en mjuklandning snarare än ett ras, och konsumtionen återhämtade sig snabbare i Sverige jämfört med många EU-länder. Men det är i den långsiktiga granskningen som bilden kompliceras.
Fuskarna och slöseriet – stöden som gick fel
Riksrevisionen konstaterade i sin granskning att kontrollerna var undermåliga. Uppskattningar pekar på att felaktiga utbetalningar kan ha uppgått till 10–20 miljarder kronor. Bolag som aldrig drabbades ekonomiskt ansökte om och fick stöd. Företag med kopplingar till organiserad brottslighet utnyttjade systemens svagheter. Tillväxtverket och Skatteverket saknade kapacitet att granska ansökningarna i realtid, och när granskningarna kom i efterhand var pengarna redan borta.
Det är inte en liten bieffekt – det rör sig om belopp som motsvarat hela årsbudgeten för flera statliga myndigheter.
Zombieföretagen – en oväntad konsekvens
En av de mer diskuterade långsiktiga effekterna handlar om de så kallade zombieföretagen. Stöden möjliggjorde för olönsamma bolag att överleva längre än de annars hade gjort. Konkurserna uteblev under 2020 och 2021, men sköt sedan i höjden under 2022–2023 när stöden fasades ut och räntorna steg.
Ekonomister argumenterar att en del av dessa konkurser hade varit sunda för ekonomin – kapital och arbetskraft hade frigjorts och kunnat omfördelas till mer produktiva verksamheter. I stället konserverades strukturer som inte var bärkraftiga, och omställningen försenades med ett par år.
Vad fick skattebetalarna egentligen?
Svaret beror på vilken tidshorisont man väljer. På ett till två års sikt fick skattebetalarna relativt stabil sysselsättning, begränsad konkursökning och en ekonomi som inte kollapsade. Det är inte oviktigt.
På fem till tio års sikt är bilden mer grumlig. Stöden finansierades via ökad statsskuld och nyttjande av budgetmarginaler som byggts upp under åren dessförinnan. Den kapacitet som Sverige hade att hantera en kris – de välkända
Leave a Reply